Kolumn: Om begär och onani – berättad av en millennialtjej

Lust är något man håller för sig själv.
Onani är något man gör i hemlighet.

Det är vad jag har lärt mig. Det allra första mötet jag hade med en av de djupaste, mörkaste känslorna som finns, skam, var när min mamma gick in i mitt barndomsrum och ertappade mig med att onanera. Jag tror att det var det jag gjorde. Och jag har aldrig, aldrig berättat det för någon förut. Jag var inte mer än 5-7 år gammal. Det jag gjorde var skönt, avkopplande och otroligt tryggt. Liggande där på min madrass i min våningssäng i det rosa rummet täckt av sågspånstapet.

👉 Läs mer om kvinnors begär i artikeln "Inte ikväll, älskling"

Jag minns varenda sekund av upplevelsen: Den stängda dörren som öppnades. Min mamma som dök upp bakom garderoben. Hon hade inte knackat. Famnarna fulla av prydligt vikta kläder som hon ville lägga undan. Men när hon upptäcker min "missgärning" skäller hon på mig: "Ska du sluta med det där!" Hon vänder sig om på klacken, utan att lägga undan kläderna, och smäller igen dörren. Jag antar att hon blev förvånad. Och med den plötsligt förhöjda pulsen var ilskan kanske nära förestående, och varför inte? En antydan till skam. Trots vår mycket öppna och omtänksamma relation har vi aldrig, aldrig pratat om det. Hennes reaktion lärde mig tidigt att vad jag än gjorde under täcket var förbjudet.

Och här vill jag göra en förbehållning: Min underbara, kärleksfulla mamma har gjort en enorm ansträngning för att göra sex till en naturlig sak för mig sedan dess (kanske för att städa upp i röran). Min bokhylla i furu var fylld med böcker om kropp och känslor. Hon rörde sig ofta naken i huset, så jag kunde känna mig trygg med att göra detsamma. Och när jag kom fram till den enda sparsamma sexlektionen i grundskolan som stod på schemat på 00-talet, var det min mamma som genom sitt arbete på apoteket kunde förse mig med en blå resväska fylld med kondomer, pessar, en erigerad penis i vit flamingo och några broschyrer om preventivmedel, som jag släpade med lika delar förlägenhet och nervositet hela vägen från busshållplatsen, förbi alla andra klasser och ner till min egen klass, där den placerades på katetern, så att vi var redo att få lära oss hur man undviker att bli gravid.

Nå, det är synd att den bara håller sitt grepp i mörkret. I samma sekund som solens strålar träffar tappar den andan och taket med den. Nåväl – en liten del av mig är nu läkt. 

Hypersexualiseringen av kvinnor i 90- och 00-talets popkultur

När jag långsamt, osäkert och 100 % förtjusande tafatt utvecklade min egen sexualitet på 00-talet, lades ytterligare ett lager till. Inte bara var min längtan skamlig. Min sexualitet var lika mjuk och formbar som en ostskiva. Och händerna som formade den var genomsyrade av en maskulinitet som satte sig själv först. Det är vad filmteoretikern Laura Mulvey kallar "den manliga blicken", som först introducerades i sin essä från 1975, Visual Pleasure and Narrative Cinema: 

ett maskulint, heterosexuellt perspektiv som presenterar och representerar kvinnor som sexuella objekt för den heterosexuella manliga betraktarens nöje.

Mitt kön var hypersexualiserat på 90- och 00-talen. Allt handlade om sex – men väldigt sällan om begär. Och absolut inte kvinnans. Allt var performativt, överdrivet och alldeles för mycket.

Exemplen är oändliga. Från Pamela Anderson i rollen som CJ i min favoritserie Baywatch, där hon springer runt på stranden i en pytteliten röd klänning – inte en bikini, utan en baddräkt – medan hennes bröst dansade rytmiskt i slowmotion, medan Mitch mestadels snurrade runt i långa badbyxor och jacka (jag hade dem som Barbiedockor).
Till tidningen M!, som porträtterade min favoritboogieprogramledare Lise Rønne på omslaget med byline: ”Danmarks sexigaste skärmsill” (och ett mål i livet blev därför att komma in i M! (Jag kom inte med – men jag fick en gång en kolumn i Euroman).
För Cocio-reklamfilmerna med Eva Mendes, iklädd åtsittande kläder, med brösten så högt lyfta de kunde, en smekande blick in i kameran, medan hon med halvöppen mun var tvungen att föreställa sig dricka kakao genom ett sugrör som vilade på sina stora, vackra läppar.
Till min ultimata idol Britney Spears, som bara 18 år gammal låg på en sidenklädd säng i sina underkläder på omslaget till Rolling Stone under rubriken: ”Inuti hjärtat, sinnet och sovrummet i en tonårsdröm.” Vi skulle göra oss sällskap i de sidenklädda täckena.
För Arlas lansering av deras sockersöta serie av minimjölk med tre (unga) kvinnor i pyttesmå toppar och trosor, poserande i obekväma positioner med halvöppna munnar och utan behåar – där kopplingen mellan upplägget och själva mjölkprodukten var svår att se.
Till tjejen som direktsändes på Kanal Copenhagen, som svepte in ett enkelt tv-quiz i nakna kvinnor och erotiska under- och övertoner.
Till mig själv, som i slutet av 00-talet var en älvflicka på D-dagen med klockklädd plyschkrage och lårkort klänning – eller en Guld-Tuborg-flicka i en åtsittande, brandfarlig klänning för MC:s Fight Night.

Det borde inte komma som en överraskning för få att det krävdes mer tur än intelligens för att ta sig igenom 00-talet med en någorlunda hälsosam och naturlig inställning till sex och lust – och med självkänslan intakt.

Din önskan är din – och den förändras under hela ditt liv.

Jag hamnade under det kommande decenniet som en djupt förvirrad sexuell varelse. En person vars gränser gång på gång hade kränkts, och som hade internaliserat tesen att mitt sexuella varande och mina behov var sekundära i sovrummet.
Som ett resultat var jag tvungen att ägna ytterligare ett decennium åt att långsamt montera ner alltihop och samla mod att formulera bara en mening som kunde uttrycka just min önskan och mitt behov av en mer stabil partner.
Kanske det aldrig riktigt slog dig. Men om det gjorde det:

Jag är här för att säga dig – och mig själv – att din önskan inte är något du behöver be om lov till. 

Den sexuella delen av din varelse är varken skamlig eller något att dölja. Din längtan är din. Den har alltid funnits med dig. (Jag har sedan dess lärt mig att det är väldigt, väldigt vanligt att barn onanerar – inte i ett sexuellt sammanhang, utan för lugn och befrielse).
Min längtan levde inom mig, så fin och opåverkad av omvärlden, tills dörren öppnades. Vi måste hitta den igen. Och igen och igen. Den får förändras. Med all sannolikhet kommer det att ske av sig självt, precis som våra kroppar förändras.
Längs vägen i vår cykel.
Under graviditeten.
Efter förlossningen.
I perimenopausen, klimakteriet och därefter.

Den kan mycket väl försvinna, begäret – och dyka upp igen.
Vad är din önskan?
Vad tänder dig?
Vilka källor?
Vad gör dig entusiastisk?
Vilken är din vildaste fantasi?
Och vad är viktigt för att du ska känna det? Närvaro? Trygghet? Tillit? 

Hitta den. Och ta den fram i ljuset. Glad alla hjärtans dag <3